Mitt 2019 – blev det som jag hade trott?

Snart har vi bara några dagar kvar av 2019 och jag känner ett behov av att se tillbaka, reflektera, skriva och ta in. Vad är det riktigt som har hänt? Det är viktigt för mig att verkligen gå igenom året som gått, paketera och avsluta. För att sedan kunna släppa taget, vända blad och gå in i det nya decenniet med ny kraft.

Blev 2019 som jag hade trott? Nej verkligen inte. 2019 var året jag önskade skulle bli lugnare. När åren innan varit minst sagt omvälvande och fyllda av förändringar, hoppades jag på ett lite lugnare år i år. Men livet hade visst andra planer. 2019 blev istället något helt annat, och verkligen inte lugnt. 

Året började med att jag kom tillbaka till vardagen efter nästan en månad på resande fot i Asien. Jag fortsatte att bo i en väska och det blev många kilometer upp och ner längs riks åttan. Jag och Joonas närmare oss tanken på att jag snart skulle säga upp min lägenhet i Vasa och flytta in tillsammans med honom och lilltjejen i Jakobstad. Det kändes läskigt, men samtidigt så självklart. Min tid i Vasa började lida mot sitt slut, jag bara visste det. 

I slutet på januari fick vi veta att allas vår älskade hund Pepe var svårt sjuk. Det kom som från ingenstans, men kanske, kanske hade jag ändå känt på mig redan tidigare att det var någonting som inte stämde med honom. När vi fick veta att han hade en stor tumör i levern ändrades livet ganska hastigt. Jag ville hoppas och tro att det skulle ordna sig, att han skulle bli frisk. Men någonstans visste jag att han snart skulle lämna oss, och kanske omedvetet (eller medvetet?) försökte jag mig på det omöjliga att förbereda mig på att han inte längre skulle finnas här. 

Han blev inte bättre, och knappt två månader efter vårt första veterinärbesök var tiden inne. Han behövde få gå vidare. Och det var det svåraste beslutet jag (tillsammans med mitt ex) hittills tvingats ta. Han var redo, jag långt ifrån. Men det var det enda rätta, och lördagen den 16.3 fick Pepe somna in. 

I samma veva packade vi ihop min lägenhet och jag lämnade Vasa för att flytta in med kärleken och hans dotter i det lilla ljusblåa huset i staden jag aldrig hade kunnat tro skulle bli mitt hem. Men så blev det, och jag har hänt mig hemma här från första stund. Jag är hemma.

Våren och flytten blev dock tunga. Jag saknade Pepe mest hela tiden, och att flytta ihop med en annan människa, byta stad, få en ny vardag och hitta nya gemensamma rutiner är en utmaning även om det känns rätt på så många sätt. Att jag dessutom fick gåvan att bli bonusmamma till en klok, temperamentsfull och underbar 6-åring hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunna föreställa mig för två år sedan. Livet alltså.

Månaderna utan hund var så tomma, så tomma. Huset och livet kändes fel, det var något viktigt som fattades. Men vi behövde tiden för att få sörja och sakna. Och känna på hur det är att leva ett liv utan hund. Det är lättare, det är mera frihet. Vi blev med katt, en svart, gosig och fin Oliver. Men det är inte samma sak som att leva ett hundliv. Och därför fick Simba bli en del av vår lilla familj i september. Ett beslut jag är så glad att vi vågade ta. För livet med hund är det liv jag väljer. Och Simba är så mycket härligare än jag hade kunnat hoppas på 🙂

Att bli sambo och bonusmamma, hundlös och sedan hundägare igen inom loppet av ynka sex månader känns helt tillräckligt för helt ett år tycker jag. Men det slutar ju faktiskt inte där. 

Parallellt med allt detta har jag tagit en företagarexamen, börjat hyra kontor och utvecklat mitt företag till en verksamhet jag kan leva på. Jag har nått flera av mina ekonomiska mål och fått jobba med sådant jag drömt om i flera år. Vilka uppdrag jag haft! En tredjedel av allt jobb jag har haft har varit relaterade till matfoto och receptutveckling, något som jag faktiskt hade satt som mål inför detta år. Så otroligt mycket har jag lärt mig, och utvecklats som kreatör, entreprenör och människa.

Men samtidigt har jag också insett jag faktiskt inte har en aning om vad jag på riktigt vill göra när jag blir stor.

Hela året har jag jobbat lagom mycket, jag har äntligen insett att jag inte behöver jobba från 8-16 varje dag. Men det mesta har trots det gått i ett och jag har inte gett mig själv tillräckligt med andningspauser mellan alla uppdrag och deadlines. Och det har tagit bort lite av glädjen, och jag har på allvar funderat på om jag bara ska lägga ner och söka jobb i ett lager. Det kommer nog aldrig att hända (man ska aldrig säga aldrig), jag älskar att göra det jag gör. Jag älskar livet som företagare, och jag är ganska säker på att jag inte kommer att byta bort det privilegiet. Men det är sjukt krävande att vara kreativ på beställning dagarna i ända, och kanske det rent av är hälsosamt att ifrågasätta det man håller på med? Vill jag? Orkar jag?

Nu vet jag att jag varken orkar eller vill fortsätta på samma sätt som jag gjort i höst, nästa år behöver jag hitta nya vägar och strukturer för att göra mitt företagarskap hållbart i längden. Jag behöver gräva lite i vad som finns under ytan, varför vill jag fortfarande prestera och vara sådär tröttsamt duktig hela tiden? Vad händer om jag sluta pressa och kontrollera, och istället låter saker hända, i den takt de ska hända (eller inte hända)? 

Vi får se… 🙂

Jisses, vilket år det varit. Jag har växt på så många plan, och verkligen lärt känna mig själv på djupet. Det har varit tufft, men också så otroligt givande. Tack 2019 för alla utmaningar, hjärtesorger, insikter, lyckorus, vänskapsband och människomöten.

Och det slutar ju inte här, 2020 kommer att vara mitt år. Året då jag satsar på mig själv, mitt eget välmående och min egen utveckling. Yoga, självledarskap och böcker är några av mina ledord 😉 Jag ska berätta mera om mina planer i januari, men först tänker jag logga ut och njuta av julen med familjen och de närmaste.

Tack från djupet av mitt hjärta för att du läste ända hit, jag är så glad över att just du väljer att klicka in dig här. Ta hand om dig, njut och ge dig själv precis det du behöver i julhelgen. Stor kram!

God jul och gott nytt år ♥