Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med att hela tiden sträva framåt. Framåt till en tänkt slutdestination. Framåt till någonting bättre. För det måste ju hela tiden bli bättre, eller hur?
Men tänk om det inte blir bättre? Vad händer då?
Vi människor mår bra av att ha mål i livet. Någonting att sikta mot. Det gör oss effektiva, målmedvetna och skapar en mening. Men efter varje uppnått mål kommer nya. Nya mål att sikta mot. Nya mål att jobba för.
Och det är inget fel med det. Men tänk att hela tiden jobba för något du aldrig kommer att bli nöjd med? Det blir en cirkel som aldrig tar slut. Runt, runt, runt. Framåt, framåt, framåt.
När jag mådde som sämst ville jag hela tiden desperat komma precis dit. Framåt. Bort från det som var. Och det är ju helt förståeligt. Ingen vill ju vara sjuk. Jag tänkte att sen, sen när jag blir frisk, då blir allting bra. Då kan jag göra allt det jag inte kan göra nu. Då kan jag bli lycklig.
Rätta mig om jag har fel, men jag tror att det är ganska vanligt att tänka precis så. Sen, sen när du kommer dit, då blir du lycklig. När du har det där bättre jobbet. När du har hittat den perfekta partnern. När du har tid att resa mera. När du har drömkroppen. När du har nått målet. När allt är bättre. Då, då kommer lyckan.
Men tänk om det är precis tvärtom?
Tänk om lyckan finns här. Precis här. Om du stannar upp och bestämmer dig för att du är precis där du ska vara. Mitt i allt det som sker i ditt liv. Mitt i allt det jobbiga och det du helst skulle slippa. Mitt i allt det härliga, i det som gör dig glad. Mitt i allt det som sker precis idag.
Tänk om du är precis där du ska vara? Tänk om du inte alls behöver komma framåt?
För framåt kommer du, hur du än vänder på det. Men det blir högst troligen inte alls som du tänkt dig.
Så varför inte ge nuet en chans? Att njuta av det som är. Inte leva i det som kommer. För du kan aldrig veta hur det blir.
Vem vet, det kan ju till och med bli bättre än du någonsin hade kunnat tro.
♡
