Jag är uppvuxen på landet. Med blåbärsris utanför dörren. Skog att leka i. Åkrar och ängar överallt. Myggor som jävlas. Och koskit på vägarna. Allt det som hör till. Skogen, naturen och landsbygden har alltid varit hemma för mig.
Men det var först när vi flyttade till Esbo för två år sedan som jag insåg hur mycket skogen och naturen betyder för mig. Jag hittade en fantastiskt fin skog nära där vi bodde. Och där gick jag. Där kunde jag andas. Det var där i skogen jag mådde som bäst.
Tänk att det var där, 15 km från Helsingfors centrum, som jag hittade kärleken till naturen igen. Naturen gav mig kraft. Den gav mig kraft när jag mådde som sämst.
Och jag tror att naturen alltid kommer att vara min kraftkälla. Jag tror att jag behöver ha naturen nära för att hålla balansen.
I slutet av maj flyttade jag tillbaka till Nedervetil igen. Tillbaka hem. Jag hade trott att jag skulle sakna stan. För jag trivdes så jättebra där i vår lägenhet. Nära till naturen samtidigt som det tog 20 minuter in till Helsingfors.
Efter snart 2 månader på landet kan jag konstatera att jag inte saknat stan alls. Lugnet här har gett mig allt jag behövt. Dock ska det bli skönt att fara iväg till Vasa i augusti. Att ha något eget igen.
För ett par kvällar sedan gjorde vi en utflykt med fyrhjulingen jag och Jesper. Kvällssol och varma vindar. Kameran med och en hel del pauser.
Tänk att vi får ha det såhär vackert?
De senaste dagarna har jag haft det där välbekanta trycket över bröstet. Trycket som gör att det känns svårt att andas. Obehagligt och ovälkommet.
Mycket länge sedan jag haft den känslan. Så länge sedan att jag inte förstod vad det var frågan om.
När jag satt där på fyrhjulingen gick det upp för mig. Det var ju ångesten som hade kommit på besök.
Istället för att panikera och överanalysera varför gjorde jag för omväxlings skull ingenting.
Jag lät trycket vara där. Frågade mig själv hur det kan komma sig att det känns som det känns. Nu när jag annars känner mig så lugn. Kom inte fram till något direkt svar. Det bara var så. Och det var okej.
Så jag släppte det och bestämde mig för att komma tillbaka till frågan senare. Om det fortfarade kändes nödvändligt.
Istället stannade vi (läs jag) och plockade hallon. Sommarens första vilda hallon. Jag glömde allt vad ångest heter och det fanns bara jag, hallonen och kvällssolen.
Naturen och allt vad den har att ge gör mig hel.
Så är det bara.
Jag kände mig som ett litet barn på julafton. Hallon måste ju nog vara bland det godaste som finns… Eller hur?
När vi hade plockat och ätit färdigt såg jag en vit häst stå och beta i en hage lite längre bort. Så vacker! Den ska jag ha en bild på. Snabbt hem för att byta objektiv och så körde vi lite närmare hagen.
Ingen häst i sikte. När vi tittade lite närmare såg vi den stå längst bort i hagen mellan några träd och gömde sig. Den ville visst inte bli fotograferad. Jag blev lite ledsen..
Men istället fick jag detta drömmiga ögonblick med mig hem. Kanske favoritfotot från hela utflykten.
Tack naturen för att du får mig att må så bra!
