Hej du.
Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om det här med känslor. Att känna. Jag tycker att det är något som det pratas alldeles för lite om. Trots att vi alla känner.
Hela tiden.
Jag har alltid varit dålig på att visa känslor. Och på att sätta ord på vad det är som jag känner. Då menar jag främst sådana känslor som vi lärt oss att är ”dåliga”. Ilska, ångest, nedstämdhet, irritation. Att vara ledsen, nedstämd och deprimerad.
Jag har alltid varit en mästare på att ta på mig masken och inte visa hur jag känner innerst inne.
Jag tror att den värld vi lever i har lärt oss att sådana känslor ska man helst försöka bli av med så fort som möjligt. Det ska fixas. Och inte pratas om. För man ska ju vara glad. Sprudlade glad. Då är allt som det ska.
Men då ska man ju inte heller vara för glad. Eller för lycklig. Det är inte heller bra.
Varför måste vi definiera känslor som bra eller dåliga?
Kan de inte bara få vara precis som de är? Varken bra eller dåliga. Bara vara det som de är. Känslor. Känslor som kommer och går. Som går upp och ner. Fram och tillbaka.
Alla är vi bara människor. Och vi har rätt att känna alla känslor. Precis alla. Vi får vara arga. Vi får vara berusande lyckliga. Vi får vara riktigt ledsna. Utan att behöva förklara. Eller fixas.
Alla känslor är okej.
Den senaste tiden har jag varit väldigt harmonisk. Jag har mått bra. Jag har känt mig tillfreds. Jag har för det mesta varit glad.
Men jag har också haft dåliga dagar. Som alla andra. En stor skillnad för mig har varit att jag flera gånger kunnat möta de ”dåliga” känlsorna. Jag har kunnat låta dem vara. Accepterat dem. Har jag varit nedstämd, då har det varit okej. Har jag varit arg och irriterad, då har det också varit helt okej.
Att tillåta sig själv att känna. Att inte behöva dölja eller dämpa. Att vara precis så som man är.
Det känns så befriande.
Inspirationen till att skriva detta inlägg fick jag från denna video. Se den.
