Ja, nu är jag tillbaka. Och det känns så rätt.
Under sommaren har jag ridit några gånger vid ett stall i hembyn. Och i tisdags red jag min första ridlektion på ca 13 år. Jag kände mig som lilla Natti igen, hon som hade huvudet fullt av hästar hela barndomen. Hon som drömde om en egen häst och slukade alla hästböcker hon kom över. Minnena från de otaliga ridlektionerna med stränga ridlärare och ganska ofta lata ridskolehästarna sköljde över mig där jag satt på hästryggen. Hur jag inför varje lektion hade ont i magen av nervositet. Men rida, det ville jag. Över allt annat. Tills tonåren kom emot och ridningen rann ut i sanden.
Men längtan tillbaka har funnit där. Under alla år.
I tisdags kändes allting så bekant. Det sitter i kroppen. Känslan. Rörelserna. Men på samma gång var det helt annorlunda. Jag var inte nervös, bara förväntansfull. Ovan och lite klumpig, ja. Men det gjorde inget. Jag vill lära mig igen. Någon naturbegåvning har jag aldrig varit, och kommer aldrig att bli. Men kärleken till de underbara djuren finns där. Och kanske det räcker?
Har man en gång varit hästflicka, ja, då tror jag det aldrig släpper. Tycker man att att doften av häst och stall är bland det bästa som finns, ja, då är man förevigt biten.
Och ja, det är klart att drömmen om en egen häst någongång i framtiden har smygit sig tillbaka. Man får alltid drömma. Och man SKA drömma.
Mysiga Stall Långvik i Solf.
Arnold hette bjässen jag fick rida. Han var rolig.
Det är någonting med de här djuren som får mig att bli så lugn. Så närvarande. Och så sakelis glad.
En av mina allra första ridlektioner. Jag var sju-åtta år och red på ponnyn Merafik.
Har du en längtan tillbaka till något? Till något som du älskade när du var liten men inte haft tillfälle att göra som vuxen? Vad ropar ditt lilla jag efter? Lyssna på den lilla rösten. Den finns där. Och ge den en chans. För den lilla rösten vet vad du längtar efter.
❤
