Låt mig berätta en liten historia.
Det var en gång en liten flicka. Hon var en blyg och tystlåten tös som aldrig ville sticka ur mängden. Hon var lång för sin ålder och var alltid en av de längsta flickorna i klassen. Hon kände sig ofta stor och klumpig i jämförelse med ”alla de andra” små och nätta flickorna. Aldrig överviktig, lite mullig kanske. Hur som helst ville hon hemskt gärna känna sig som de andra flickorna hon också. Liten och nätt.
Sommaren -15 var jag en skugga av mig själv.
Och så tar vi och snabbspolar oss fram till förra sommaren.
Sommaren då den lilla flickan nådde botten. Och ja, den lilla flickan vi pratar om är såklart jag. Förra sommaren var jag en skugga av mig själv. Bokstavligt talat. Jag hade rasat i vikt hela vintern och våren och under sommaren blev det ännu ett dyk.
Jag vet inte varför, men under hela min tonår (och även mitt vuxna liv) har jag haft en ”drömvikt”, en siffra på vågen som jag så hemskt gärna velat nå. Jag tänkte att om jag når den där drömvikten, då kommer jag att vara nöjd med min kropp. Då kommer jag att vara lycklig.
Förra vintern visade vågen precis den siffran. Förra sommaren visade vågen så gott som 10 kg mindre. Var jag lycklig? Jag kunde köpa tre storlekar mindre jeans, jo. Och det kändes ovant att vara så liten. Jag var äntligen liten och nätt, så som jag alltid trott att jag velat vara.
Men nej, jag var inte lycklig. Jag hade aldrig mått sämre.
Ganska exakt ett år senare. Mina kinder var äntligen tillbaka! ❤
Men då vände det.
Tack vare att jag under vintern och våren sakta men säkert började må bättre kröp vikten också uppåt. För varje kilo som fastnade på kroppen blev jag starkare. Jag fick mer och mer energi. Äntligen hade jag något att ta av. För varje kilo jag gick upp blev jag mer och mer mig själv.
Nu, idag, vet jag inte exakt vad jag väger. Och jag behöver inte veta heller. Men nog väger jag säkert 15-20 kg mera än jag gjorde på den första bilden. Och jag är precis som jag ska vara. Första gången i mitt liv kan jag helt ärligt säga att jag älskar min kropp. För det gör jag. Med alla dess skavanker och egenheter. Visst kommer det dagar då jag inte känner mig så fräsch. Men de dagarna måste få finnas de också. Jag är bra precis som jag är. Jag är stolt över min kropp som orkat ta mig igenom allt skit de senaste åren. Tänk vad den jobbat hårt. Tänk vad vi jobbat hårt.
Och nu vet jag att det är sant.
En siffra på vågen är inte en definition av lycka.
Nej. Det spelar ingen roll vad vågen visar. Lyckan kommer inifrån. Från dig. Från din kärlek till dig själv. Din kropp är du. Du är din kropp.
Släng ut den förbannande vågen. Gör det bara!
Ställ dig istället framför spegeln. Titta dig själv i ögonen. Och säg: Jag älskar dig. Flera gånger. Varje dag. Om och om igen. Det kan hända att du inte kan. Att du inte kan säga det. Men försök. Det blir lättare. Och lättare. Snart börjar du tro på orden. Och snart känner du att de faktiskt är sanna.
Jag lovar. För jag har också stått där. Och jag gör det fortfarande.
♡
