Livet är konstigt. För en vecka sedan jublade jag över att min mens äntligen är regelbunden och att min kropp är i balans.
Någon dag senare blev det en helomvändning. Från att ha haft en känsla av balans i kroppen en ganska lång tid knackade tröttheten till slut på dörren och steg in utan att jag hann blinka. Jag förstår att jag kört på en tid utan att riktigt ha lyssnat på kroppen. Jag hade så mycket annat viktigt att ta tag i. Jag blev så van att må bra, att ha energi. Det är så enkelt att ta energin för givet. Tro att den ska finnas där jämt. Bara att använda hur mycket som helst. Bara att köra på.
Balans är inget man en gång uppnår och sedan bara har. Om det vore så enkelt. Nej, det är något man måste jobba för. Varje dag. Medvetna val hela tiden. Det går upp och det går ner. Toppar och dalar. Det viktigaste är kanske att acceptara att det är som det är. Det är okej att vara trött. Det är okej att vara helt ur gängorna. De dagarna behövs också. Hur skulle man annars kunna veta när man är på topp. Hur skulle man annars kunna uppskatta de riktigt härliga dagarna.
Nu är jag trött. Och sliten. Och jag är ganska less på det. Ibland kommer den gamla, välbekanta rädslan som en ilning i magen. Tänk om jag blir sämre igen? Tänk om energin inte kommer tillbaka?
Men då andas jag djupt och påminner mig själv om att jag bara är trött. Det är inget farligt. Och det är inte konstigt att jag är trött. Allt jag haft på gång de senaste månaderna. Kroppen har inte hunnit med. Och inte jag heller.
Det jag behöver nu är vila. Ta det lugnt. Inte stressa. Fokusera på mig själv. Jag vet att jag är på rätt väg. Jag tog bara en sväng ner i ett litet dike. Det går nog snart uppåt igen. ❤
Och på lördag är det dags för Galan. Oj vad jag väntar! Ska se till att vara pigg då.
